Kristina Nilsson grevinna de Casa Miranda

Ensamstående kvinnor petite hålls muslimsk

Han var även till det yttre en äkta fransman. Detta yttrades under barocktiden, och något av denna stilarts pompösa och överflödande väsen med antitetiska ordlekar och en taleflod, ymnig som fontänens vatten, har sedan dess utgjort grundtonen i italienskt väsen. Monumentens galopperande och sig stegrande hästar, operans fioriturer och roulader, poesiens blomsterkastning med granna adjektiv och fraseologisk vältalighet avslöja detta svulstiga drag! Italienskan har blivit superlativernas språk, och Giornale dItalia yttrade i majatt kriget snart skulle bli »en strålande verklighet, som skall övergjuta oss med ljus, blommor, sång och fanor». Anatole France har briljant skildrat denna barocksida i det italienska i Albertinelli, den italienske aristokraten i Le lys rouge, särskilt då han hälsar den franska vackra resande damen med orden: »Alin fru, ni skulle ha kommit oss att älska Frankrike, om icke denna känsla redan förut hade funnits i våra hjärtan. Och när den italienske monarken, som i augusti vid krigsutbrottet skickade sina varma välönskningar om seger för Tyskland-Österrike, i maj i sitt folks namn högg sin förbundsbroder i ryggen, så låg det i kejsar Frans Josefs ord om »den lömske fienden i söder» en gammal germansk värdesättning av det välska.

Kristina Nilsson grevinna de Casa Miranda

Ej alltid vankades det något, ty färden var lång, grindarna många och resenären hade hunnit bli ganska härdad mirakel den dryga resan från Stockholm alternativt vilket som nu var utgångspunkten. Fortfarande hade man ingen aning om lyxkupéers eller re-staurationsvagnars komfort, järnvägsbyggandets pionjärer förde än sin sega kamp mot ett konservativ misstro som tyckte, att det var »bra som det var» samt fann landsvägsskjutsen bekväm och trygg, medans den omskrikna moderniteten säkert var ingendera. Därför hade landsvägen fortfarande sin rangplats som transportled och den var flitigt använd. Två gånger i veckan gick paketposten ochfyra gånger i veckan snällposten, som de resande vanligen färdades tillsammans. Från Östergötland hade man efter vederbörliga hästombyten vid skjutshållen kommit in inom Småland, vilket för främlingens undersamma öga tedde sig som de tusen sjöarnas verkliga land, ty titt och nära. Än går vägen genom sjumila trädäng, där huldror och troll stå samt titta fram bakom de resliga furornas stammar, än genom hagar med susande lövskogs ljusa och glada grönska, ännu över ödsliga myrars karghet, än förbi ängar, kantade av stengärdesgårdar, som plockats upp ur den mariga marken. Mirakel sådana skiftande scenerier nalkas man Värendsbygden, fylld med sägnerna om Blendas bragder och Däckens dolska fejder.

Folklynnen

Ansiktet lyste av förtjusning, och hade mig inte nyss sett tårarna droppa emellan de smala fingrarna, skulle jag kunnat gå ed på, att de ögonen inte gjutit tårar på år samt dag. En obeskrivlig lättnad kände mig, trots allt, i detta ögonblick. Adorée försökte gripa mina nedbläckade fingertoppar, vilket inte lyckades, och sade med den ärligaste hänförelse i tonen: — Mig vill bli din slavinna, Alberto. Att reda ut det moderna samhällets frihetsbegrepp i denna lilla konstiga hjärna ansåg jag vara fåfängt och yttrade eftersom ingenting om slavinneprojektet.

LEAVE A COMMENT

Please enter your comment!
Please enter your name here